Den 5 januari 1970 skulle Spantax Convair CV-990 Coronado EC-
BNM flyga från Stockholm/Arlanda till Palma de Mallorca med charterturister som så många gånger tidigare.
Under starten fick man dock problem med motor nr 4, och innan man kommit i luften avbröts pådraget och flygplanet återvände till terminalen. Det beslutades att man skulle flyga ner maskinen tom till Zürich för ett motorbyte, och kl 22:24 lyfte man på tre motorer från bana 19 på Arlanda. Det var kraftig vind och -28 grader på flygplatsen.
Direkt efter takeoff vid 134 kts svängde flygplanet några grader åt höger och farten sjönk plötsligt till 145 kts. EC-
BNM tappade höjd och slog i trädtopparna i skogen, svängde ytterligare och havererade i marken efter en flygfärd på ca 1800 m.
Vid den här tiden var katastrofberedskapen på Arlanda minimal. En ambulans fanns stationerad på Löwenströmska Sjukhuset i Upplands Väsby, 10 km söderut, och den hade ingen radio installerad. Kaos utbröt på flygplatsen när Coronadon försvann från radarn. Flygledarna trodde att de flög så lågt att de inte syntes. Kommunikationen mellan polis och ambulans var obefintlig - polisen fick höra talas om olyckan först när en ambulans råkade stanna och fråga om de också letade efter flygplanet.
Man sökte i ett stort område runt Arlanda och var så långt bort som Skokloster (30 km från flygplatsen) innan man efter fyra timmar hörde en nödsignal från flygplanet. En flygvärdinna hade lyckats få tag i en nödsändare och meddelade att de låg i skogen nära banan och frös. Det fanns ingen utrustning för att kunna pejla in signalen för att fastställa vrakets position, så det tog ytterligare tid innan räddningspersonalen hittade dem.
När man väl nått fram till de nödställda möttes man av ett flygplansvrak i tre delar. Flygvärdinnan och kapten var de enda som överlevt. Övriga ombord, fem personer, omkom vid haveriet. Kaptenen satt fastklämd i cockpit och brandkåren kunde inte få loss honom. Flygmekaniker på Arlanda, som visste hur nossektionen var konstruerad, erbjöd hjälp men nekades av brandmännen som ansåg att de inte skulle komma och lära brandkåren hur man gör sitt jobb. Räddningsarbetet drog ut på tiden på grund av prestige och stelbent byråkrati.
Den exakta orsaken till haveriet blev aldrig fastställd, men en trolig orsak var windshear och förvirring i cockpit då man tappade visuella referenser direkt efter start. Det faktum att man flög på tre motorer gjorde att marginalerna inte var lika stora som i normala fall.
Som en följd av olyckan fick Arlanda en räddningstjänst värd namnet. Omgivningarna var annorlunda mot nu; motorvägen E4 mot Uppsala existerade inte och det var betydligt mer skog. Räddningsvägar byggdes, och beredskapen höjdes avsevärt. 21 år senare var man betydligt bättre förberedda, då
SAS MD-81 havererade vid Gottröra.
Jag passerar olycksområdet flera gånger i veckan och passade idag på att söka upp haveriplatsen i skogen.
Coronadons färd från rampen till haveriet den 5 januari 1970
Det aktuella flygplanet EC-
BNM på Arlanda (foto: Lars Söderström). Ursprungligen levererat till American Airlines 1962.
Flygplanet plöjde upp en gata i skogen. Idag ser man tydligt hur färden gick - lövträden till vänster har tillkommit efter haveriet. Granskogen till höger är äldre.
Efter 38 år ligger det fortfarande delar av vraket kvar i marken. Här någon sorts rör.
Det finns många plastdetaljer i jorden. Detta ser ut att vara en del av innerväggen, baksidan har ett rutat mönster typiskt för 60/70-talsinredning.
Lister och nitförband är fortfarande i gott skick och korrosionen minimal. Tänk när dessa detaljer monterades på fabriken i San Diego 1962...
Någon form av isolering kring ett rör.
Marken är som ett träsk på vissa ställen, och gropar finns här och var. Rester från saneringen av flygbränsle.
Kaptenen räddas efter över fyra timmar i -28 graders kyla (foto:
UNT)
Den svårt sargade nosen på Arlanda efter haveriet (foto: Kjell Nilsson)
När man trampar runt i skogen slås man av hur nära inpå civilisationen är. Inflygningarna till 01L går nästan rakt över huvudet. Plast- och metalldelar sticker upp överallt ur den mjuka jorden, och sannolikt ligger det mängder av vrakdelar i jordlagren under. Det är en märklig känsla att vara på en haveriplats. Rofyllt, på något sätt.
Artikel om haveriet i lokaltidningen Sigtunabygden, bläddra till sid 18-19